Charlotta Rydén

Ja, hejsan hoppsan.
Sura miner och spydiga kommentarer duggar tätt nu för tiden. Å andra sidan: tystnaden dåååånar.

Jag har kommit åt mig själv.
Jag har tänkt. På mig själv.
Och faktiskt, jag har kommit fram till väldigt mycket. Jag har förändrats.
Jag daltar inte längre, jag viskar inte och jag går inte runt saker och ting.
Jag går på, lite för hårt ibland kanske. Jag gör mig hörd, jag säger vad jag tycker och tänker. Passar det inte allas öron så visst fine, alla kan inte tycka och tänka likadant. Men ska jag respektera andras tyck och tänk så förväntar jag mig faktiskt detsamma tillbaka.
Jag vet vad jag vill. Jag slösar inte bort tid. Jag vet vad jag tycker och står för det.. Jag krusar inte. Jag försöker inte vara alla till lags, jag har slösat bort många tonår på sånt trams.
Jag blir inte arg lika snabbt och lätt längre, det är slöseri med energi.
Jag bryr mig inte heller om, och blir inte sur för småskitsaker på samma sätt.
Det finns ingen mening med att gå runt och sura dag ut och dag in. Släpp och gå vidare.
Och jag har blivit en hejjare på att erkänna när jag har fel, de få gånger det händer ;-) Vet jag att "Okej, den här gången hade jag visst fel." Så kan jag säga "Okej, jag hade fel".

Och så måste jag bara säga det här:
Min blogg, det är (som för många andra) min dagbok. Det som skrivs här, bra och dåliga dagar, är min ventilation. För att inte överföra massa negativ energi på mina barn så skriver jag av mig här. Jag kräks ut alla galla på alla som vill läsa helt enkelt. Hellre det än att mina barn blir lidanade. Jag skriver och kräks, sen är det bra och då släpper jag och går vidare (gärna till Vidars rum och leker med hans Lillte People-stad).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0