Oops, vad sa du nu?
Jag hittade, bland mina bokmärken, en gammal artikel från Aftonbladet som kanske kan kännas som en klen tröst för småbarnsföräldrar. Det är ju intressant läsning om inte annat.
Fem av tio föräldrar ångrar hoten och bestraffningarna mot barnen.
Varför kan inte ungen sluta tjata!?
Till slut brister det. Du säger det du aldrig trodde att du skulle säga.
Och ångrar dig.
Men det är helt okej att bli riktigt förbannad.
- Ibland vill man ta barnet och slänga det i väggen av ilska. Det ingår i föräldraskapet att bli förbannad, säger barn- och föräldrapsykologen och fyrabarnsmamman Malin Alfvén.
Bråken handlar om kärlek
- Självklart ska man inte göra handling av sådana tankar, men känslorna är inte förbjudna. Snarare tvärtom, förträng dem inte utan prata gärna om dem med en vän eller din partner. De kommer säkert att känna igen sig. En urspårning hör ofta ihop med stress, en jobbig dag eller för mycket på att-göra-listan.
- Just sådana dagar tycks 3-åringen ställa till med ett helvete och tröttheten gör att allt går över styr.
Men ett bråk handlar också om kärlek.
- Vi älskar våra barn och vill att de ska vara fina och snälla, när de inte är det blir vi besvikna och upprörda. Barnen är medvetna om att de kan tänja på gränserna just för att vi älskar dem och vet att vi inte gör dem illa. Varken vi eller de skulle bete sig likadant mot människor vi inte känner.
Att tappa tålamodet är heller inte hela världen. Det vore snarare omänskligt om det aldrig hände, enligt Malin Alfvén.
- Självklart går vi över gränsen någon gång och då kan det hända att man tar i för hårt eller skriker för högt åt barnen. Sedan drabbas vi av fruktansvärt dåligt samvete och säger förlåt.
- Förr i tiden sa man aldrig förlåt och förklarade sig aldrig heller, det var ofta det som gjorde att barnen for illa. I dag vet man bättre och föräldrar är faktiskt över lag helt fantastiska på att uppfostra sina barn på rätt sätt.
4 föräldrar avslöjar sina hot...och barnpsykologen Malin Alfvén kommenterar
"Hon var jobbig så jag hällde mjölk över henne"
Eva, 51 år: - En gång hällde jag ett glas mjölk över min dotter. Hon var jobbig och blev då tyst. Inget som jag direkt ångrar.
experten: - Sådana här engångsincidenter som inte är så allvarliga blir ofta till roliga familjehistorier efteråt.
"Jag skriker åt dem jämt"
34-årig tvåbarnsmamma: - Vem har inte skrikit åt sina barn? Jag gör det, nästintill dagligen. Inget jag är stolt över, men så är det. - Jag försöker undvika mutor, men hotar ibland med indraget Bolibompa. Att ha barn är en ständig konflikt. De är inte "värre" än några andra barn, men inte bättre heller!
Experten: - Precis så är det att vara förälder!
"De bråkade om fjärrkontrollen - vi införde förbud"
Erika, 41 år: - Vi införde totalt tv-förbud i två veckor när barnen hela tiden bråkade om fjärrkontrollen. Funkade! Nu behöver vi bara knysta: "tv-förbud" för att de ska bli snälla som lamm.
Experten: - Jättebra, en enkel och direkt koppling till det saken berör - teven.
"Jag tog ett fast tag i örat"
34-årig mamma: - Jag har använt en onödigt hård ton, gap, skrik och svordomar och tagit ett fast tag i örat. Jag får dåligt samvete varje gång. Gränserna testas dagligen. Tålamodet och orken tar ibland tvärslut.
Experten: - Ett fast tag i örat känns inte bra. Det är mindre kränkande för ett barn om man hukar sig ner till barnets nivå och tar tag i armarna, tittar barnet i ögonen när man pratar med det.
Det där med mjölkglaset skrattade jag ihjäl mig åt! Det var säkert inte så kul för dottern, men så här i efterhand måste ju även hon kunna skratta åt det :-D Fast om hon skulle gjort detsamma tillbaka så kan ju mamman inte banna henne, eftersom hon bara gav igen med samma mynt.
Mamman som skriker åt sin barn jämt kan jag förstå. Vem har inte dagar när det känns som man inte gör annat? Personligen kan jag tycka att man inte behöver skrika, även om jag själv höjt rösten ibland. Men jag vet av egen erfarenhet att man inte får sagt ett skit genom att skrika. Och personligen (igen) kan jag tycka att det är bättre att prata lugnt och sansat när Vidar, i mitt fall, lugnat ner sig. Well, om tjugo år får vi se resultatet :-D
Tv-förbudet var ingen dum idé, faktiskt. Lugn och ro. Det gäller ju bara att orka hålla fast vid det i de två veckorna man utsatt. Det är ju faktiskt som Experten säger; "en enkel och direkt koppling till det saken berör".
Det där med att ta tag i örat skulle jag själv aldrig göra. Har man själv , som barn, varit i en såpass kränkande situation så kan man lätt sätta sig in i hur det känns.
Sen läste jag någonstans att om man har varnat för konsekvenserna så ska man inte säga "förlåt", för då tar man ju på ett sätt tillbaka inte bara handligen utan även varningen. Och man har inte gjort något fel genom att varna och sedan stå för det.
T.ex. om jag och Vidar bråkar och han bara gallskriker och jag säger "Fortsätter du så här så få du sitta på ditt rum tills du lugnat ner dig..." Slutar han inte så bär jag in honom på hans rum, helt enkelt. Man kan ju inte "hota" med en sak och sen strunta i det. Han lär sig ju, så småningom, förhoppningsvis :-D
Något jag däremot gör i tid och otid är att säga "Förlåt". "Förlåt älskling för att mamma skällde på dig." "Förlåt vännen för att jag bar in dig på ditt rum" "Förlåt mammas söta älskade vän..." Förlåt skrutt..." "Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt." Mitt samvete sparkar mig i röven så fort jag ens tänker tanken på att ryta ifrån åt Vidar.
Men jag läste att man ska ju givetvis inte missbruka "förlåt". Sant. Men sååå svårt att leva efter. Men inte ens mina barn är perfekta, trots att dom har föräldrar att brås på ;-)
