Skratta och gråta - samtidigt

Alltså, ibland vill man ju bara krypa ihop och dö.
Det underliga är att jag inte borde bli förvånad längre. Men det blir jag. Jag undrar på allvar hur det står till där uppe i huvudet på mig. Jag borde genomgå någon maffig undersökning för att utesluta att jag har någon diagnos. Jag snurrar alldeles för mycket. Jag är rörigare än vad som borde vara tillåtet.
Hur kan man glömma?! Hur kan man få sånt fullständigt hjärnsläpp? Alla kommer väl ihåg adress och telefonnummer liksom, speciellt i såna sammanhang.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv. Någongång måste ju alla dessa snurrerier få ett slut!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Just nu, måste jag erkänna, skrattar jag halvt ihjäl mig. Inte för att det är ett dugg kul, utan för att hela situationen är så typisk mig och för att jag bara inte kan förstå hur man kan vara så fullständigt urblåst. Jag vill bara gråta, men jag kan inte sluta skratta.
Jag måste ju dessutom ringa och förklara mig. Men vad ska jag säga liksom? "Hej! Jag heter Lotta och jag är dum i huvudet...." Eller ska jag ringa och låtsas vara lyckligt ovetande? Det kan jag ju inte göra heller, jag suger ju när det handlar om att ljuga.
Det är nog sant som jag sagt hela tiden, att jag har bara tre hjärnceller - en är bortrest, en  ligger i koma och en kör rally. Fast när jag är blond får jag ytterligare två hjärnceller, men dom sitter mellan midjan och axlarna, och har väl egentligen ingen direkt funktion.

Jag vill bara gråta, men jag kan bara inte sluta skratta. Det går inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0