UrLottasSynvinkel

Vidar har onekligen många spännande idéer för sig. Han badade ju, som jag skrivit tidigare, Gretas nalle i toaletten för någon vecka sedan varpå nallen fick ett nytt bad i tvättmaskinen. Nu har han gjort det igen! Fast den här gången brydde han sig inte om att ta upp nallen igen, utan den fick snällt drunkna i toaletten. Lovely!
Idag hade han tydligen väldigt tråkigt på övervåningen, så för att göra tillvaron lite mer spännande så slängde han ner lära-gå-vagnen för trappan! (Ge mig ett enplanshus!) Då fick jag ur mig "VIDAR ANDRÉASSON!!!" Så blev jag arg givetvis, och höjde rösten åt honom (och samvetet sparkade mig i röven!) och sa att så där gör man minsann inte. Då började underläppen darra och sen kom tårarna och så ville han ge sin mamma en kram, en på varje axel. Åååh, mammahjärtat gick i bitar! Guud vad jag tyckte synd om honom, så mamma fick snällt hålla tårarna tillbaka och säga "Förlåt älskling...."
Jag skällde trots att jag bestämt för mig själv att aldrig göra det. Det hjälper ju inte. Visst måste man kunna låta sträng på rösten, men att skälla/ gapa/ skrika kommer man inte långt med. Jag vill inte bli en sån som skäller, jag hade det själv så och vet att sånt inte funkar. Det resulterar bara i att man (som barn) undrar när personen ska gå i taket nästa gång. 
Jag gör allt jag kan för att bita ihop, sätta mig ner mittemot honom för att komma på hans nivå och prata / förklara för honom - både när han gjort bra saker och när han gjort sånt han inte får.
Guud vilken ångest man kan få! Usch, jag kommer inte kunna sova inatt...... Mitt mammahjärta ligger i småbitar!