UrLottasSynvinkel

Varje gång det knackar eller ringer på dörren får jag en dum klump i magen. Man vet aldrig vem det kan vara. Idag ringde det på dörren tidigt, det var Ida hon hade frågat sin mamma om dom inte kunde gå och leka med Vidar "för han är snäll och slåss inte" :-D
Andra gången knackade det på dörren.
De enda som knackar på vår dörr är de som vet att vi har småttingar, och som kan barnens "rutiner". De som kan tänkas tro att barnen sover mitt på blanka dagen knackar av ren respekt (eller av rädsla över att jag ska bli vansinnig om ringklockan väcker kidsen. ;-) )
Men back to the story - Det knackade som sagt, utanför stod en kille som lämnade fram en lapp, där det stod på felfri svenska (med parenteser, stora bokstäver och små bokstäver, allt enligt konstens alla regler) att han är en döv och stum polack utan jobb eller pengar, som har tre döttrar (och säkert fru också) och som ville sälja tavlor för 80:-/styck. Jag försökte få fram att "Jag är pank..." Vad ska vi med fler tavlor till? Vi har ju inte ens hängt upp de vi redan har... Han kunde ju iofs bara fått pengarna och behållt tavlan - det var vad mitt samvete sa mig.
När jag stängt dörren så kom jag att tänka på något hysteriskt komiskt ang. den här killen. Någon annan som redan tänkt tanken?
Dövstum. Polack. En text på felfri svenska. Jag säger det igen: Dövstum. Polack. Felfri svenska.
Även om någon annan skrivit lappen så måste han ju ha gjort sig förstådd på något sätt för att få fram vad han ville ha ner i text. Eller?
Skriva en lapp på polska, som sedan ska översättas av någon som kan svenska och polska, för att sedan skrivas av någon kan kan felfri svenska? Mycket jobb för några raders skull... Eller?
Kan det vara så att lappen ljög? Eller är jag bara en misstänksam satmara som tror att varenda människa (som jag inte känner) ljuger?