UrLottasSynvinkel

Man hinner fundera en hel del när man ligger i tandläkarstolen i två timmar. Jag hann fundera en hel del på mig själv, och det mest intressanta jag kom fram till är att jag är en bedövningsmissbrukare. Det låter ju helt vansinnigt på ett sätt, men helt normalt på ett sätt.
Hos tandläkaren är det hela bedövningskittet som gäller; salvan först, sprutan sedan. Det ska bedövas överallt, alla ställen där man möjligen kan råka komma åt med nån vass-stick-sak eller där man kanske skulle kunna råka komma när med borren. Bedövat ska det vara, och det ordentligt! Faktum är faktiskt att jag har världens bästa tandläkare. Hon är helt fantastisk! Jag är helt trygg hos henne, så länge jag får bedövning ;-) Hos någon annan hade jag inte vart trygg ens om jag blivit nedsövd. Men hon kan skämta, likna vid förlossningen t.ex. Det får mig att skratta, om än nervöst :-D
"Fick dom säga åt dig att andas på förlossningen också?" "Aandaaas...." "Nu gjorde det inte lika ont va? Du ryckte inte till lika mycket...."
Men faktum är att det inte gör så himlans ont varje gång hon sticker mig med bedövningssprutan, men jag spänner mig och slutar andas i förebyggande syfte - ifall det skulle göra ont. Hahaha!
Men det är som hon sa idag: Har man varit med om något som gör helt fruktansvärt ont så är det klart att man blir orolig och nervös när man ska behöva vara med om det igen.
Jag var lika bedövningstokig på förlossningen (den andra).
"Vadå en dos?! Det räcker inte! Ge mig en påse, slang, droppställning! Jag vill ha hela tiden!"
Det bästa under båda förlossningarna var när övervakningen stängdes av för då kunde inte Calle eller sköterskan se när värkarna avtog, så då kunde jag krampa fast vid lustgasmasken oavbrutet :-D
Varför är man egentligen så rädd för att det ska göra ont? Det gör ju inte mindre ont för att man blir helt galen och knäpp liksom. Vid en förlossning finns det ju heller ingen återvändo, man kan ju som inte slita bort slangar och annat och gå hem (även om man gärna skulle vilja). Kan det vara så himla enkelt som att man bara skrämmer upp sig själv?
Det är samma hos tandläkaren, man kan ju inte resa sig och gå hem med två nerslipade spett till framtänder.
Men hos tatueraren kan man stå ut utan bedövning. Konstigt egentligen, för det gör ju ont det med, om än olika mycket på olika ställen.
Bah, nu svamlar jag bara. Jag tappade bort mig från ämnet, som ju faktiskt är ett konstaterande om att man kan vara en bedövningsmissbrukare....