Separationsångest
Dagen jag fasat för hela helgen har nästan passerat förbi. Inte utan att ge mig men för livet.
För lite mer än fyra år sedan ramlade jag i en trapp och trashade mina framtänder (tre). Jag var hos tandläkaren mer än en gång halvåret efter för att fixa till mina stackars bissingar. Jag vart inte riktigt nöjd. Trots otaliga blekningar och annat fix och don så blev det liksom aldrig riktigt "mina" tänder. Sen flyttade jag och calle till Östersund och jag hade ingen lust att börja om hos någon annan tandläkare, så tänderna fick vara grå och fula helt enkelt. Nu hade fanns inget annat alternativ än att åtgärda felet. Idag var jag åter i tandläkarstolen för att få någon fix och fason på tänderna. Mycket bedövning, mycket blodsmak, mycket slipande och två provisoriska tänder senare sitter jag här - och ser ut som Christine Meltzer. Det klär mig inte. Det är inget fel på Christine Meltzer. Men jag passar inte i sådana här tänder. Jag hade tänkt packa ner barnen och gå till Öppna Förskolan imorgon men jag tar det en annan dag. Av rent egoistiska skäl. Det känns väldigt konstigt. Det är inte mina tänder som sitter där. Men jag ska vara tillbaka i tandläkarstolen på onsdag för att göra om alltihop igen. Och jag känner att jag kan stå ut med mina tillfälliga bissingar tills dess. Det är tur att Calle inte kommer hem förrän sent (förhoppningsvis har jag redan somnat då), så han inte behöver se mig så här. Jag sa till honom att han säkert skulle sluta älska mig om han såg hur jag ser ut nu. Ja, det är precis så ytlig jag är....
Det känns som jag har två sockerbitar till framtänder! Det är inte jag!
Tänk alla de som frivilligt sätter sig i tandläkarstolen för att slipa ner de tänder de redan har (som det inte är något fel på, mer än fåfänga "fel") för att få nya "perfekta" tänder. Det är något allvarligt fel på människor som gör sådant!
Jag fick en släng av separationsångest när jag satt där i stolen. Mina tänder är borta. En del av mig, en del av min personlighet som försvann på nolltid. Men det kommer bli bra när det väl är färdigt. Tre sittningar har jag kvar. Det är psykiskt påfrestande... Lika psykiskt påfrestande som att gå till gynekologen.
