UrLottasSynvinkel

Jäpp, två barn nedbäddade i soffan, en kudde i varje hörn och en unge vid varje kortsida på täcket. Två magsjuka barn. Två kids som kräks på kapp. Man tackar. Man kan klara sig utan sådant.
Men vem är jag att yttra mig för klagomuren, jag som har haft fjantigt friska barn. Någon feberknäpp emellanåt (vid tandsprickning) och ett öroninflammationstillfälle. På nästan tre år. Som sagt, vem är jag att yttra mig för klagomuren?

Vidar kräktes vid minsta lilla matsnutt hela första halvåret i livet. Jag är härdad. Vi är härdade. Men när man inte kan påverka eller hjälpa, utan bara se på när de kräks upp allt de får i sig, då börjar jag nästan gråta. Det enda jag kan göra att hålla dem i skinnet, torka sura vattenpölar på golvet, försöka få i dem något nytt och hoppas på att det får stanna kvar.

Leylia somnade på under minuten när jag la henne i sängen. Jag tussade med fingrarna i håret på henne och hon såg nöjd ut när hon somnade. Vidar pratar från sin säng, Calle målar och jag tycker synd om mig själv. Jag mår dåligt, min mage har fått frispel. Så länge jag inte kräks så är jag nöjd. Tre dagars jobb ska jag väl klara av?! Två dagar till, sedan kan jag bli sjuk i tre dagar. Fast en av dagarna har jag tänkt ge mig iväg och inhandla färg, samt dona mina naglar. Så det ger mig max två sjukdagar.

Hjälper det att svälja snuskiga vitpepparkorn nu, eller är det för sent?