Nu är det Godnatt-dags.

Jag nattade barnen. Men Leylia är full i rackartyg, hon är en Emil i Lönneberga, fast tös-varianten :-D
Hon springer ur sängen och ut ur summet så fort man vänder ryggen till. Hon lurar halvgömd runt dörrkarmen och så fort man reser sig för att bära in henne till sängen som börjar hon tjuta av skratt och springer iväg. Hon stollar sig tills man säger ifrån på skarpen. Jag är kass på det sistnämnda, och hänger på när hon stollar sig. Jag gör pruttljud på magen, slänger runt med henne och leker flygplan. Sedan skrattar vi båda två när jag säger att det är dags att sova och att hon måste ligga kvar i sängen. Hon stollar och lever rövare och jag tankar stolleriet genom att skratta åt hennes tokigheter. Jag får väl skylla mig själv. Det är först när Calle (som står för matlagningen ikväll) säger till mig på skarpen att nu får ni sluta, dom måste sova. "Men dom är ju så söööta...." piper jag tillbaka och skrattar åt tokgheterna som Leylia hittar på.
Vidar ligger kvar i sängen hela tiden och skrattar så han tjiknar åt lillasysters påhitt, medans han håller järnkoll på Palle Kuling-chokladen som ligger orörd med pappret på bredvid kudden, ovanpå Bumbibjörnsboken. Det ska vara ordning och reda. Leylia är mer som mig, saker och ting högt och lågt, Elefanten slängs ner på golvet, ihop med Lejonet. Det enda som får ligga kvar är den "antika" dockan (den är ett arv från mig, tyvärr kommer jag inte ihåg vad den hette. Det enda jag kommer ihåg var att namnet var simpelt. Det är en fabriksdöpt docka.) som är i samma size som Leylia själv. Huller om buller, slänga runt för att sedan ropa och vilja att någon plocka upp och ger tillbaka. I vissa avseenden är de som natt och dag. I andra är de som Bill och Bull. Det är ungefär som jag och Calle. Fast vi är sällan Bill och Bull, snarare ständig natt och dag :-D
Efter sjuhundratrettiotolfte hämtningen av rymligen Leylia så stod jag i dörren och skickade en slängpuss till vardera hörn, och fick en slängpuss tillbaka - från vardera hörn. Man dör. Mammahjärtats gränslösa kärlek väller över i hjärtat och gör så att det spricker och går i tusen bitar. De kan charma ihjäl mammahjärtat hur lätt som helst. Man blir så lycklig så man börjar gråta. Så mycket kärlek. Jag visste inte att man kunde älska någon så gränslöst, villkorslöst och självklart innan Vidar såg dagens ljus för första gången. Jag trodde inte att man kunde älska nästa barn lika mycket. Jag var livrädd för att jag inte skulle kunna älska bebis nr. ll lika mycket som Vidar. Jag trodde inte att det kunde finnas så mycket kärlek.
Nu vet jag bättre :-)


Så här ser charmtrollen ut när de charmar mammahjärtat vid nattningen:


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0