Don't expect anything!

Faktiskt. Förvänta dig ingenting. Det bara är så.

Idag har vi haft en händelserik dag, jag och Vidar.
Vi tog bussen till L.E för att träffa X. Men redan när vi gick förbi salongen satte sig Vidar på tvären. Han ville gå in på "obbe" (jobbet), åka bilen och titta på film. Sen, sa jag, men det gick inte hem. Efter det var allting "nej". Just idag kändes uppförsbacken mellan salongen och Eken väldigt lång. Väääldigt lång. Så fort jag sa nåt så svarade Vidar "nej".
-Ska vi träffa X?
-Nej.
-Ska vi gå och handla sen?
-Nej.
-Ska vi gå till mammas jobb och åka bilen?
-Nej.
-Ska vi åka bussen?
-Nej.
-Vill du ha klubba när vi kommer till jobbet sen?
-Nej.
-Är det kallt?
-Nej.
-Vad heter du?
-Nej.

Jag var helt inställd på att det skulle gå lika bra som förra gången. Men, som sagt - nej. Han låg på golvet och svarade nej på allt.
Vi gav upp tidigt. Efter bara några minuter insåg vi att det här kommer aldrig funka. Vi får lösa det på nåt annat sätt....
Sen gick vi till salongen. Väl där stod han och surade vid dörren. Sen gick vi och tittade på fiskarna och sa "tack" till Sandra för klubban och sa "Hej då Anki" till Ann-Christine.
Sen gick vi till bussen. Det blev inget handlat. Kanske kan vi komma iväg ikväll istället...

Bussen var sen. Som vanligt. Jag har börjat fundera på hur det skulle gå för Västtrafik om deras bussar skulle börja köra efter tidtabellerna? Det skulle förmodligen gå utför, de skulle kursa på nolltid eftersom passagerarna skulle bli tvugna att stå på hållplatsen innan utsatt tid för att hinna med. Nu kan man lätt knalla till hållplatsen tio min efter utsatt tid, och ändå vara säker på att komma med.
Och just det, sitt aldrig längre bak än mittdörren, för den går aldrig igen ordentligt. Men om man ändå vill sitta en bit bak i bussen så kan man ju köra lite kareoke och sjunga "Fångad av en stormvind". Stormvinden får man på köpet, det blir ganska bra blåst eftersom det är 90km/h nästan hela vägen mellan L.E och Thn. Har man otur så drar man på sig lunginflammation också, men det passar nog busschaufförerna fint, för då behöver de ju inte stanna på lika många hållplatser. Förhoppningsvis alltså...
Som chauffören som, innan Sylte-hållplatsen, ropade ut i högtalarna "Är det någon som ska av på Sylte!!?" En passagerare ropade "Ja". Vad hade han gjort annars? Skippat avfarten till Sylte och fortsatt på 45an istället, och hoppats att det inte skulle stå någon på Sylte som skulle åkt med?
Vilka specialare man har vart med om ibland alltså... Helt galet! Man vet inte om man ska skratta eller gråta till slut... Men en sak är säker: Man blir aldrig förvånad längre, och man ska aldrig förvänta sig att åkturen ska följa reglerna...
Vidar-hjärtat har iaf vett på att, lyckligt ovetande, slappna av på bussen och Skrutt somnade på vägen hem. Väl på torget var det dags att byta buss, till den där linjen på vilken de sätter chaufförerna som fått sina kort med Kellogg's, och där passagerarna förmodligen borde höra hemma på fjärde våningen på Näl.
En mormor och en mamma gick på med två små barn. Mamman satte sig och smsade, mormodern satte sig någonstans på mitten av bussen, ena ungen blev lämnad i vagnen, och den andra stod längst bak vid mig och Vidar. Och sjöng. Och pillade på min väska. Och satte sig nästan i knäet på mig. Och ställde sig mitt framför Vidar och blegade på honom, som om hon sett en apa i bur. Sen stod hon där en stund till. Och sjöng (på ett språk som jag inte kan). Och stirrade. Ungefär vid Cheapy (för de som inte brukar åka den här linjen så innebär det halvvägs hem - för mig och Vidar) slet mamman upp ungen ur vagnen och släpade honom i armen bak till storasystern. Sen satte hon sig ner. På min jacka. PÅ MIN JACKA! Flyttade hon sig? Nej. Och hon hade förmodligen inte förstått ett ord om jag sagt till henne heller. Eller så hade hon helt enkelt inte brytt sig. För hon såg jävligt nochig ut, eller bara trött och sliten (hon hade ju trots allt två små barn, och alla orkar uppenbarligen inte hålla koll på fler än sig själv.) Då hade de två hållplatser kvar. Värt att slita upp ungen ur vagnen för det? Njaaae...
Till slut gick de av, och mamman lyfter den minsta i ena armen och drar upp honom i paraplyvagnen och börjar gå. Då stod ungen på knä i vagnen, vänd mot mamman. Bright...  Inte särskilt va?
Där var utbrottet nära.
Några hållplatser bort skulle tre pensionärer av, en med rullator och de andra två var förmodligen gifta (de såg ut att vara rätt less varandra). Paret hjälper inte rullator-tanten utan går iväg. Men istället för att be om hjälp så står tanten bara där, i väntan på bättre tider förmodade jag, eller på att dörren skulle bli större? Eller på att den röda mattan skulle rullas ut? Till slut blir hon skitsur och ryter "Ska någon hjälpa mig eller!!?" Men trodde hon att alla andra är tankeläsare? Hon förväntade sig hjälp. Jag tänkte sagt "Men snälla tanten, vi lever på 2010-talet med ouppfostrade snorungar och nonchalanta vuxna, förvänta dig ingenting bara för att du passerat 70-strecket med råge." Jag lämnar inte Vidar längst bak i bussen för att hjälpa en otacksam surkärring. Men så förväntar jag mig inte att få hjälpa själv heller.
Busschauffören hjälpte till, men han verkade inte veta vad han skulle hjälpa till med, och förmodligen så visste inte tanten det heller... Det var väl bara en principsak.
När det var dags att stanna och släppa av de passagerare som skulle av på hållplatsen före våran, så trycker de på stopp-knappen i god tid, nästan löjligt långt innan det är dags att börja bromsa in. Men vad gör chauffören? Han sitter förmodligen i sin egen värld, för jag hinner tänka "Men när ska han stanna?" innan han slänger sig på bromsen och nitar. Gissa vart Vidar tog vägen? Stackarn flög som en vante och blev givetvis rädd och ledsen, så jag sa till Vidar att "Älskade hjärtat, hur gick det? Dumma bussen som inte kan bromsa i tid... Men vet du? Mamma håller hårt i dig! För man vet aldrig, plötsligt kommer han som kör bussen på att det är dags att bromsa, och då är det ofta för sent..." Vidar nickade. Det är inte lätt för en fyraåring att veta att med buss 24 åker man med risk för sitt liv.
Till slut stod vi äntligen på vår hem-hållplats, i snön och jag trodde aldrig jag skulle säga det här men, idag hade jag kunnat ge min högra hand för bil och körkort. Jag hade kunnat ge mitt huvud för ett körkort och en bil, för att vara säker på att Vidar får en säker resa, för det kan man inte förvänta sig när man åker med Swebus.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0