Slagna hjältar och envisa donnor...
Förmiddagen spenderade vi i Andréasson/Rydén-familjen på olika sätt...
Jag hittade två slagna hjältar i tvsoffan... Helt utslagna. Fullständigt knäckta.
Vidar fick medlidande för att han hade feber, stackarn...
Men det värsta, det måste varit att han hade ont i huvudet - så ont att han måste ha plåster...
Calle tyckte att det var skitorättvist att Vidar blev ompysslad med kudde, plåster, Ipren, pussar, kramar och - det värsta av allt- den största filten! Calle fick nöja sig med en filt som räckte från midjan till fotknölarna - och ett "Vidar är inte en vuxen människa som själv kan hämta det han vill ha..." ;P
Samtidigt satt Donnan vid datorn coh spelade Kalle Kunskap. Men hon fick allvarliga bryt emellanåt och vrålade vansinniga "AAAAAARRRRGHHH!!!" och "ÅÅÅÅÅÅÅHHH!!" Tanken var förmodligen att om hon var tillräckl.igt högljudd och tydlig så skulle säkert morsan fatta att det var hjälp hon ville ha... Men morsan är visst jävligt trög och tycker snarare att tok-fian kan försöka själv först ;)
Till slut klämde hon ur sig ett skitsurt "MAMMAAAA!!! HJÄLP MIIIIIG!!!"
I själva verket ville hon nog bara ha sällskap, eller så "orkade" hon inte att kunna själv ;) Efter en stunds tjtat från min sida om att "Men försök själv, du kan ju..." så svarade hon "Nej mamma, jag vill inte spela mer..." Fine tänkte jag och skulle avsluta spelet, men så ville jag bara göra färdigt banan först... Så stannade ungen till och kollade och så fort hon såg att jag fixat det hon tyckte var svårt så kröp hon upp på stolen igen och sa "Mamma, jag kan nog spela lite till..."
Samtidigt såg man det här från fönstret...
...och känslan av att vi borde vara ute kom smygande. Men jag är mästare på att välja att mysa inne istälelt, så att skjuta bort den känslan var som inga större problem ;)
