Inspiration.
Jag har inspirerats av marjasoder.blogg.se.
Jag känner verkligen att jag behöver inspiration till allt möjligt just nu. Barnen ger mig inspiration att ens gå upp ur sängen på morgonen. Men sen måste jag inspireras till städning, matlagning, lekar, shopping - ja, allt!
Nästan tre veckor har nu gått sen Calle började jobba igen, och jag blev själv med båda monstren på dagarna. Vi lever, alla tre. Haha!
Weeds går för fullt på teven, men jag orkar inte. Har nyss upptäkt serien, efter att ha gett den ett antal chanser tidigare. Jag råkar vara en sån där som är superkass på att följa alla möjliga och omöjliga serier. Desperate Housewifes och Grey's Anatomy räcker gott och väl för mig att hålla ordning på. Jag följde Ugly Betty också, men med två barn så får man helt enkelt rensa lite i tillvaron ibland.
Tyvärr kan man väl tycka att jag har rensat (bland allting) på tok för mycket ibland. Jag har rensat bort umgänge, jag varken tid eller ork just nu och om jag ska ha tid och ork så får det planeras - i tid. Jag kan knappt hålla lågan levande via telefon, eftersom jag sällan hör av mig, dagarna bara försvinner. Så jag har inte glömt någon, dagarna går bara bort. Hela tiden. Och helt plötsligt har det gått flera veckor, ibland t.o.m månader.
Jag kommer bli ensam. Jag kommer åldras ensam, utan nån att umgås med. Förutom Calle då, men han är ju liksom fast. Han har inget val. Hahaha!
Det lättaste är mail. Helt klart! Och sms förståss. Då kan man svara när det finns tid och en lugn stund :-)
Det är skrämmande! Egentligen.
Dopet är på lördag. Jag vill bara att det ska vara söndag nu., att allt ska vara över. Jag har ingen lust och ingen ork. Då måste man vara social och välklädd. Jag trivs bra i soffan, eller med mysbyxor och vagnen i skogen.
Fy, så osocial och tråkigt som jag blivit så skulle jag lika gärna kunna flytta till Treriksröset. Vad är jag för en människa egentligen!? Vem har jag blivit?! Jag var inte sån här förut. Det är sant. Stackars Calle.
Han försökte förövrigt göra sig lustig förut. "Vad är det du äter?" (Han såg ut som han sett ett spöke. Haha!)
-"Det är inte kakor iaf. Faktiskt." (Jag har levt på kakor länge nu.)
-"Melon och nektariner!? Herrigud, ring tidiningen! Det här är ju sensation! Har det nånsin hänt förut!?" ;-)
-"Ha. Ha. Ha. Mycket lustigt."
Vi har vansinnig humor och kan skratta både med och åt varandra :-D
Nja. Weeds med Calle i soffan, och sen sängen. Mamma kommer hit imorgon och hjälper mig med städningen - som nästan är klar :-D
Hej vännen! Du ska veta att du alltid har mig som vän, även fast vi bara hörs ibland, jag förstår nämligen att du inte har så mycket tid. Men har du någon sekund över så finns jag här. :) Kram! PS, kul att du startat blogg och kul att _jag_ kan inspirera någon!
Hej, hittade hit via Marjas blogg =) Och jag måste bara få berätta att jag känner igen mig av varenda pinal av texten du skrivit!! Jag var precis så då jag fick mitt första och än värre efter jag fått nr 2. Det var då jag började jobba och fick massa nya vänner som mitt egna liv började igen, att jag VILLE ut och bara fika och göra allt som bara kändes jobbigt och omöjligt förut. Tyckte tom att det var skitjobbigt att höra av sig till alla som så gärna ville umgås, jag orkade inte heller. Men det kanske är en övergående period för dig med, så stressa inte nu som jag gjorde (stressade upp mig själv att MÅSTA göra saker, fast dom ändå inte blev gjorda). Utan se det som en liten period men det gör du kanske ändå. =) Men så du vet så finns det fler som blivit inbundna zombier som trivs bäst där hemma i trygga soffan. Kramar/ Madeleine (MarilynM på FL)
