UrLottasSynvinkel

Jag är tamejfan den tåligaste människan i världen! Jag är världsbäst. Faktiskt. Jag kan ge massa exempel:
-Jag är världens bästa mamma, helt enkelt för att jag överlever varenda dag. Jag har blivit en bättre människa tack vare mina barn. Jag kan skilja på dödsviktigt och mindre viktigt. Jag behöver inte hinna med eller göra allt. Jag har blivit mer stresstålig, jag prioriterar annorlunda nu och jag gör bara det jag har lust med. Jag kan bortse från damråttor stora som elefanter, legoklossar under foten på väg ner för trappen och torkade makaroner under bordet. Jag leker hellre med mina bebisar :-)
-Jag är världens bästa sambo, för att jag lagar mat, tvättar och häller upp öl åt min hårt arbetande karl :-D Och för att jag försöker få honom att ta det lugnt, att inte stressa ihjäl sig och för att jag skickar söta sms.
-Jag är världens bästa syster. Jag håller mig bara ur vägen och hör sällan av mig. Hahaha!
-Jag har insett att ett körkort är ett måste. Det är en bra start. Bara att inse det tog mig 7 år.

Idag har vi haft Leylias dop. Vi blev färre än jag faktiskt trodde. Men det var ett fritt val. Ett livslångt val, kan man kunna säga.
Det blev en liten tillställning med bara de närmaste, och det räckte, tro mig.
VIdar underhöll hela kyrkan och dansade på scenen, klättrade i predikstolen, pekade på "hans bebis" och knackade på dörrar.
Nu sover båda grisarna och Calle har försvunnit ut, bort över grönområdet till sina föräldrar.

Grannen har fest. Dom pratar med varandra i megafon. Calle kan komma på allt möjligt till grannens försvar. "Han är ju bara 21." Trots att han "bara är 21" så förstår han väl ändå att barn under två år nattas runt 21-22-tiden?
Behöver jag inflika att vi bor i radhus. Basen gjorde att sänggaveln vibrerade. Dom kunde lika gärna suttit på vår balkong. Sånt kan driva mig till vansinne. Jag kan inte komma på något försvar alls.

Stora samtalsämnet på dopet idag verkade vara Östersund. Det är jobbigt. Jag längtar tillbaka. Tänk vad mysigt att strosa på Prästgatan en solig höstdag. Eller att promenera i Badhusparken en varm sommardag. Jag saknar att pälsa på Vidar och gå till Öppna förskolan i värsta snöstormen. Jag saknar t.o.m den vansinnigt branta backen till lägenheten.
Jag hade gärna flyttat tillbaka. Men jag hade ogärna ryckt upp/bort barnen från mormor, gammelmormor och farmor & farfar.

Vågen rör sig neråt. Det är viktigt för mig. Jag har jeans som ligger i garderoben och väntar på mig. Men för att komma i dom igen så måste jag avstå från chips, godis, kakor och cola. Jag avstod en krämbulle förra veckan, det var stort för mig, jag som älskar krämbullar. Jag avstod chipsen idag, inte ett enda tog jag - och dillchips som är så himla smarrigt. Jag slängde kladdmuffinsen häromdagen, det var tungt - men det hade blivit ännu tyngre på vågen om jag inte slängt dom. Kalla mig besatt om ni vill, men min kropp efter två graviditeter på kort tid är inget jag stoltserar med. Calle håller inte med, men det är bara för att han är rädd att jag ska bli smalare än honom :-p

Löften som ges i strom glöms bort i stilltje.