UrLottasSynvinkel

Jag tänker inleda med några rader till bror Daniel och bror Robert:
Jag är inte ute efter Daniels säng. Jag är ute efter en mörkbrun säng, dock likadan som Daniels. Men, som sagt: mörkbrun.

Well, well. Nu kommer en updatering av mitt härligt glamorösa liv som tvåsmåbarnsmamma.
Dagen började i panik. Jag försov mig och barnen. Det finns förmodligen inget värre sätt att vakna på. jag fick springa ner och fixa välling till Vidar och samtidigt få i mig den enda frukosten jag hann med, ett glas c-brus. Sen upp igen, på med teven, väcka Vidar och placera honom i soffan med vällingen. Under tiden som han svepte den så hann jag klä på mig, borsta tänderna och klä Leylia. Sen var det bara att klä på Vidar och skynda oss ner. Jag gick ut i förrådet och hämtade Vidars vagn medans jag lyssnade på två ungar som gallskrek i hallen. Gaaah!
Iväg till Vidars farmor och väl där så insåg jag att vi hunnit med allting på en halvtimme. Vidar fick sin andra frukost och jag fick slängt i mig en latte och macka innan jag fick springa till bussen. När jag äntligen kom fram till busshållplatsen så visade det sig att jag kollat fel i tidtabellen hemma och fick vänta i tio minuter iaf. Suck. Inte ens en busstidtabell kan jag förstå mig på.
In till stan och upp till barnmorskan för efterkontroll. Det är psykiskt påfrestande att ta sig till en sån undersökning. Jag mår lika dåligt varje gång, men efteråt är det alltid lika skönt att det är över.
Vi tog bussen tillbaka till Lextorp, och Leylia var inte alls lika road av bussturen tillbaka. Jaja, vad gör man? Man kommer inte fram fortare för att hon blir less, det är bara att göra det bästa av situationen och sjunga "Ekorrn satt i granen". Den gillar hon :-)
Vi möttes av Vidar och farmor, jag tog med mig barnen och gick hem. Det var dags för Vidars middagslur och eftersom Leylia var supertrött så trodde jag att dom skulle slockna hyfsat snabbt båda två, men nej, nej. Vidar masade runt i över 40 minuter innan han slocknade, Leylia sov ungefär en kvart.
Jag trodde jag skulle få en lugn stund för mig själv och dricka kaffe och bläddra igenom posten. Tji fick jag för det!
Leylia fick följa med mig enr när Vidar somnat.Hon skrek, och ville egentligen bara sova. Maten ratade hon. Suck! Jaja, det är bara att bära, bära, bära och sjunga "Ekorrn satt i granen" för sjuhundraelfte gången idag. Till slut fick vi gå upp för att väcka Vidar, sen sov hon. I 10 minuter.
Det var bara tt böraj om igen. Och igen. Och igen. Och igen. Börjar jag nånsin nynna på den där jäkla sången igen så ska jag dra ut stämbanden på mig själv, tänkte jag. Det dröjde inte länge förrän jag gick där och sjöng den igen. Och igen. Och igen. En halvtimme i sträck.
Calle ringde: "Jag blir sen..."
FEL! Det var inte det jag ville höra!

Vidar drog fram stolarna och skulle diska. Sure, "så länge han har nåt att göra" tänker man då. Leylia skrek, och skrek och skrek och jag började tro att nåt var riktigt tokigt, samtidigt som jag ju visste att hon var skittrött efter att ha sovit ungefär en halvtimme på hela dan. Jag började sjunga om den där ekorren igen och hon somnade. Och då - äntligen - kom Calle hem! Han drog igång en film åt Vidar och jag la Leylia. Och gissa vem som vaknade igen efter ungefär 3 minuter. Då var jag redo att pensionera mig.
Nu har hon iaf sovit i 1,5 timme, och vi fick t.o.m äta middag i lugn och ro :-)

Visst är dom det bästa som finns, och alldeles alldeles underbara! Men ibland är dom (och förmodligen jag också) jättegratis ;-)

Nej, jag tänker inte göra som så många andra och ge nån rosaluddig version av hur det är att ha småbarn, eftersom jag inte kan ljuga. Sanningen är som den är, varken bättre eller sämre.

Näe, idag blir det sängen tidigt, jag är helt slut!