UrLottasSynvinkel

Jag har ju fullständigt missat att förtäja en story från förra lördagen, då jag i min ensamhet knallade runt i city. Just vid det här tillfället myste jag runt i en butik fylld av barnkläder. In kommer en mamma och hennes ca. fyraårige son:
Mamman: Ååååh, tänk om du hade varit tjej! (redan här trodde jag att öronen skulle trilla av...)
Sonen svarade fundersamt: Jasså?
Mamman: Ja, tänk vad roligt det hade varit om du varit en tjej.... (samtidigt som hon suktade efter alla dessa rosa plagg...)
Sonen svarar eftertänksamt: Jaaa... Men jag trivs ju väldigt bra med att vara kille (samtidigt som han kollar bland hyllorna efter fräcka jenas och coola tröjor, allt i blåskala...)

Gud vad bra svarat! Och fy sjutton vilken urkorkad mamma! Säga så till sitt barn? Banka ner sitt barn i skosulorna på det viset?! "Nej du lille killen, du är inte värd lika mycket som en tösabit." 
 Jag trodde det gömde sig en kamera någonstans, men hittills har inget hört av sig och sagt "Du var med på Dolda kameran i lördags, missade du det?"
Så här i efterhand hade jag mer än gärna traskat fram till mamman och gett henne en rak högersväng! Men man blir ju så chockad, paff och ställd att man inte ens får ur sig ett "Men ursäkta, vad fan sa du, ditt pundhuvud!?"
Vad sägs om att skaffa ett barn till? Bättre lycka nästa gång?
Herrigud, tänk på alla dessa människor som inte kan få barn, som hade gjort vad som helst för ett barn - oavsett kön, oavsett om det blir rosa eller blå klädinköp! Tänk på alla dessa människor som gråter för att de inte har en endast möjlighet att få ett endaste barn! Och så finns det klubbon som den här mamman som har mage att uttala sig så till sin son...
Jag blir så arg så jag kokar!