UrLottasSynvinkel

Mycket har jag blivit kallad under min livstid. De flesta ord har passerat obemärkt. Jag är lite som en gås, (de flesta) elakheter rinner bara av (jag har alldeles för dåligt minne för att ens försöka komma ihåg elakheter).

Men nu har jag ett nytt ord att lägga till på listan över saker jag blivit kallad. Hysterisk. Skulle jag vara hysterisk?! Crazy, kanske. Men att bli kallad hysterisk, det var en ren förolämpning. Slå mig på käften istället, jag föredrar faktiskt en rak höger.

Jag har lite svårt för att ljuga. Eller rättare sagt, jag har mycket svårt för att ljuga.

Om någon bryter sig fullständigt och lilltå-benet petar ut genom ögat, eller det spretar benpipor genom huden så kan jag helt enkelt inte säga: "Äsch, det där är väl ingen fara. Ryck upp dig för tusan och tänk på nåt roligt istället! Spring iväg nu, stick på ett danspass eller nåt." Jag säger snarare: "Men jääävlar! Benen står ju åt alla håll! Lever du?"

Om någon ramlar och slår ut sina tänder så kan jag inte säga: "Men vad tusan... Det går ju fin-fint det här hörredu. Tänk på nåt roligt så går det nog över..." Det är snarare tvärtom.. "Men jääävlar, de spretar ju åt alla håll!"

Jag skulle aldrig kunna vara med på en (någon annans) förlossning. Jag skulle bli lamslagen.

Det är faktiskt så att när jag vet hur det känns, när jag kan sätta mig in i precis hur jävla ont en annan människa har, då kan jag inte låtsas som att det regnar. Tyvärr...(?) Jag får kräkskänslor, mår illa, tror att jag ska spy och i vissa fall börjar jag t.o.m gråta.
Jag råkar veta att när man har dödsont så känns det bättre att höra sanningen än okunnigt uppmuntrande. I en bilolycka där någon sitter fastklämd säger man ju inte: "Äh, det går fint det här. Det fixar du..."

Det gör inte mindre ont (det hjälper inte alls) för att man försöker med någon tafatt tröst som bara visar att man inte har en aning om hur det känns....