Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Jag avskyr att bo i hus. Just nu är det det värsta tänkbara. Påbörjar man en grej så nog fan dyker det upp sjuhundratrettioelvatusen följdprojekt! Sjuhundratrettioelvatusen! Bah! Tänk att bo i lägenhet... Åååh, vad fantastiskt att bo i lägenhet... Gärna på trettioelfte våningen, med två barn, barnvagnar och medelhavsvärme.
Det är verkligen inte lätt att vara Lotta till lags ;-)
Idag tog jag med Vidar på bussen till stan. Snacka om dödsångest att sitta där bland svettiga a-lagare, värmestressade småbarnsmammor, väl-påpälsade pensionärer och unga dax-waxare. Man vill inget hellre än att skrika rak ut att "Ge mig plats, för sjutton gubbstruttar - helst innan jag döööör!"
Vidar var nöjd, tänk - bara en sån enkel grej som att åka buss kan förgylla hela tillvaron. Ändå kom jag hem med nya kläder till honom, och efter en evighetslång runda på BR så släpade jag med "My first keyboard" till honom, och en verklighetstrogen mobil till lillasyster. Dom behöver inte fler grejer. Eller rättare sagt - jag behöver inte fler grejer att städa undan ;-) Men vad gör man inte? Han älskade att springa runt där och titta på bilar, klämma och känna på alla möjliga och omöjliga grejer :-D
Han föll på en för lila kickbike, men där sa t.o.m jag stopp. Tänk om han ramlar och bryter sig.....
Det värsta är väl ändå att när vi gick in så släppte jag honom lös precis innanför dörren, sa att "Du får välja precis vad du vill!" (Vi var lika lyckliga båda två, han över att vara i paradiset och jag över att kunna säga "välj vad du vill") han satte av mot lila och rosa. Men så sa jag: "Nääää.... Viiiidar, ska du inte titta här? Se vilka fina bilar!"
Men måste han vrkligen leka med bilar? Kan han inte få välja själv!? Jag slogs av tanken lika fort jag jag slängt ur mig de ojämnställda orden. Vansinnigt! Givetvis ska han få välja själv... Men så var jag där och la mig i, jag visade bilarna, leksakerna för 3+ och bla, bla, bla.... Han ville leka med en lila kickbike. Han ville undersöka leksakerna för 1+ och han tyckte att rosa såg fint ut.... Men jag la mig i. Dumma mig. Skäms och fy på mig! Jag förespråkar ju tjejer som leker med traktorer (konstigt vore det väl annars med tanke på att jag kommer från landet), och killar som leker med rosa och lila! Vad spelar det egentligen för roll liksom? Tänk någon som är färgblind, inte fan bryr de sig om ifall det är grönt eller rött! Eller?
Jag säger stopp vid knivar, pickadoller och svärd. Men det beror på min egen knivfobi (jag vistas helst inte i ett rum där det finns knivar, jag skär helst grönsaker med matkniv och jag får hjärtklappning om jag måste tömma diskmaskinen på bestickknivar samtidigt som barnen är på nedervåningen).... Det blir plötsligt så brutalt att slåss med svärd liksom..... Det vill jag inte att barnen gör. Inte någon av dem. Calle håller inte med mig (men han är ju -å andra sidan- kille ;-) )
Nu kommer dom nog snart hem igen, Calle och Joel. Det är storshopping på gång. Jag gillar det inte, men det blir inte alltid som man tänkt sig...
Det är verkligen inte lätt att vara Lotta till lags ;-)
Idag tog jag med Vidar på bussen till stan. Snacka om dödsångest att sitta där bland svettiga a-lagare, värmestressade småbarnsmammor, väl-påpälsade pensionärer och unga dax-waxare. Man vill inget hellre än att skrika rak ut att "Ge mig plats, för sjutton gubbstruttar - helst innan jag döööör!"
Vidar var nöjd, tänk - bara en sån enkel grej som att åka buss kan förgylla hela tillvaron. Ändå kom jag hem med nya kläder till honom, och efter en evighetslång runda på BR så släpade jag med "My first keyboard" till honom, och en verklighetstrogen mobil till lillasyster. Dom behöver inte fler grejer. Eller rättare sagt - jag behöver inte fler grejer att städa undan ;-) Men vad gör man inte? Han älskade att springa runt där och titta på bilar, klämma och känna på alla möjliga och omöjliga grejer :-D
Han föll på en för lila kickbike, men där sa t.o.m jag stopp. Tänk om han ramlar och bryter sig.....
Det värsta är väl ändå att när vi gick in så släppte jag honom lös precis innanför dörren, sa att "Du får välja precis vad du vill!" (Vi var lika lyckliga båda två, han över att vara i paradiset och jag över att kunna säga "välj vad du vill") han satte av mot lila och rosa. Men så sa jag: "Nääää.... Viiiidar, ska du inte titta här? Se vilka fina bilar!"
Men måste han vrkligen leka med bilar? Kan han inte få välja själv!? Jag slogs av tanken lika fort jag jag slängt ur mig de ojämnställda orden. Vansinnigt! Givetvis ska han få välja själv... Men så var jag där och la mig i, jag visade bilarna, leksakerna för 3+ och bla, bla, bla.... Han ville leka med en lila kickbike. Han ville undersöka leksakerna för 1+ och han tyckte att rosa såg fint ut.... Men jag la mig i. Dumma mig. Skäms och fy på mig! Jag förespråkar ju tjejer som leker med traktorer (konstigt vore det väl annars med tanke på att jag kommer från landet), och killar som leker med rosa och lila! Vad spelar det egentligen för roll liksom? Tänk någon som är färgblind, inte fan bryr de sig om ifall det är grönt eller rött! Eller?
Jag säger stopp vid knivar, pickadoller och svärd. Men det beror på min egen knivfobi (jag vistas helst inte i ett rum där det finns knivar, jag skär helst grönsaker med matkniv och jag får hjärtklappning om jag måste tömma diskmaskinen på bestickknivar samtidigt som barnen är på nedervåningen).... Det blir plötsligt så brutalt att slåss med svärd liksom..... Det vill jag inte att barnen gör. Inte någon av dem. Calle håller inte med mig (men han är ju -å andra sidan- kille ;-) )
Nu kommer dom nog snart hem igen, Calle och Joel. Det är storshopping på gång. Jag gillar det inte, men det blir inte alltid som man tänkt sig...
Kommentarer
Trackback
