En ovanlig hämtning på dagis...

Jag hämtade kidsen på dagis vid 13:30, som alltid på fredagar. När jag väl kom dit så var det nästintill knäpptyst på Vidars avdelning. Jag hämtar alltid Vidars först, eftersom Leylia sällan har vaknat när det är dags att bli hämtad. Vidar satt och gjorde pärlhalsband och reagerade inte ens på att jag kom in i rummet så jag gick över till Leylias avd. så länge. Hon satt och sov i knät på en i personalen. Hon piggade på sig snabbt och sprang över till Vidar. Där fick hon inte vara i fred en sekund! alla småtjejer skulle klappa, pilla, krama, pussa och hålla i handen varpå Leylia blev vansinnig, hon var ju helt nyvaken. Trots att jag upprepade gånger bad tjejerna att låta henne vakna till först så var det ingen som lyssnade.
-"Åh, hon är så söt!"
-"Jag vill ta med henne hem!"
-"Leylia!"
-"Leylia!"
-"Leylia!"
-"Titta Leylia..."
-"Här Leylia..."
-"Leylia!"
-"Leylia!"
-"Varför gråter hon?" För att hon inte får vara i fred, tänkte jag.... Men svarade bara att hon inte har vaknat till riktigt än.
Inte ens när jag lyfte upp henne och bar henne på armen fick hon vara i fred, jag kunde inte ta ett steg utan att råka "trampa på" eller snubbla över över något barn...
Sen gick vi in till Vidar och sa att det var dags att gå hem. Då började alla ungar prata i kör:
-"Vidar, du ska gå hem nu..."
-"Vidar, din storasyster är här"
-"Det är inte hans storasyster, det är hans lillasyster..."
-"Vidar, du ska gå hem nu..." Varpå Vidar genast svarade med ett "Nej!" Han ville inte alls gå hem, han ville pärla färdigt. Han tyckte bara att jag kom och störde och förstörde alltihop genom att säga att det var dags att gå hem.
Då gick en tjej som går på hans avd. fram till honom, la armen runt honom, pussade honom på kinden och sa "Vidar, du ska gå hem nu..." Guud vad gulligt! jag trodde jag dog! :-D
Jag och Leylia gick ut i kapprummet och så började jag klä på henne, medans tio ungar skulle titta på och i hennes ryggsäck,, prova hennes mössa, jacka, skor, you name it.... Samtidigt talade dom om att "Jag kan hoppa ända härifrån! Vill du seeee?" Samtidigt skrek Leylia i protest mot alla ungar som stod uppe på henne i princip. Stackars töd, tänkte jag...
-Ni får låta henne vara i fred nu... Låt du hennes väska stå där.... Låt du hennes väska vara stängd....
Jag kände mig som världens tjatkärring, samtidigt skulle jag vara trevlig och snäll. Jag hade lust att bara skrika rakt ut att "GÅ HÄRIFRÅN OCH LÅT LEYLIA VARA I FRED!!!" Jag var lugn. Hela tiden. Jävlar vilket tålamod jag har byggt upp de senaste 3,5 åren! :-D
Samtidigt som jag höll på att klä på Leylia, svara på tusen frågor, titta på tio ungar som skulle hoppa högst och samtidigt som jag försökte få barnen att sluta pilla på Leylia och alla hennes saker så hörde jag hur Vidar började tokgrina. Jag trodde han hade ramlat eller klämt sig, men när jag kom in i "pärlrummet" så började alla ungar ge sina förklaringar till varför Vidar var ledsen... Vidar ville absolut inte sluta pärla, han ville inte följa med hem, han var inte med på noterna alls. Till slut tog han med pärlorna och snöret och gick mot kapprummet.
-"Vidar, man får faktiskt inte ta med sig pärlorna ut därifrån..."
-"Vidar, man får inte ta med sig pärlorna hem..."
-"Vidar, man får bara ha pärlorna där inne..."
Jag höll på att bryta ihop! Till slut kom L med en liten påse och sa till Vidar att han kunde få ta med sig pärlorna hem, vi knöt ihop påsen och så fick han stoppa ner den i jackfickan. Då var det bra.
Nu var det dags att få på Vidar ytterkläderna.... Den där svansen med barn som jag haft efter mig sen jag kom dit, 30 minuter tidigare, började tala om för mig vart Vidars saker var...Alla pratade i kör... Eller rättare sagt i eko! Jag var galet trött i huvudet när vi gick därifrån....
Vi gick hem på typ två minuter och sen satt vi i köket och ritade och pärlade i nån timme. Nu tittar barnen på Vidars favoritfilm - Rorri, räserbilen. Snart kommer Calle hem och ikväll är det Tacos och Let's Dance som gäller :-) Och förresten, det där med Laila Bagge och Niclas Wahlgren, vad är det? Ett PR-trick? Vad hemsk jag är som säger så, men jag är säkert inte den enda som tänkt tanken....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0