UrLottasSynvinkel

Jag trodde aldrig det skulle kunna hända mig. Det trodde garanterat ingen i min närhet heller, för alla som känner mig vet att jag älskar mina födelsedagar!
Dagen efter jag fyllt år så börjar jag planera för min nästa födelsedag. Dock inte i år. Just i år har jag nämligen fått sån tokångest över att fylla år! Det är det enda jag tänker på, varje dag tänker jag på att jag är en dag närmre 25årsdagen.
Jag förstår inte hur jag har kunnat gå från att tokälska mina födelsedagar till att fasa för den som komma skall? Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på att jag ska bli 25. Jag avskyr tanken på att bli 25!

Alltså, jag kan förstå personer som krisar inför födesedagar för att de kanske känner att de inte har fått gjort något, att de fortfarande står och stampar, att de fortfarande lever som de gjorde som nyss fyllda 18, att de känner paniken över att de blir äldre och äldre men fortfarande rumlar runt som när de var tonåringar.
Fast det kanske är omvänt för mig? Har jag hunnit med för mycket? Jag har ju liksom skaffat mig min utbildning, jag har två barn, jag har en ring av två möjliga, jag har köpt ett halvt hus (Ja, Calle köpte ju den andra halvan ;-) ). Vad har jag kvar att göra? Jobba röven av mig tills jag går i pension?
Är det därför jag vill förnya hela tiden, för att jag inte har något "måste" kvar? Usch, fan vad tragiskt det låter.... Men jag vill ju bara ha en förklaring till varför jag inte vill bli äldre! För det är ju bara mig själv det gäller. Jag menar Calle blir 27, Daniel 29, Robert 32 - det är ju ingen ålder! Att mamma blir 59 och mormor 79 är ju inte heller som någon ålder att tala om. Men att jag fyller 25, det känns som dödsstöten.
Jag har fått för mig att jag kommer bli en sån där tragisk och pinsam solariestekt, rynkig 40-50 åring som ålar mig i de minsta och tightaste kläder köpta på Gina Tricot och åker på kryssningar á la "Färjan"...

Det värsta är att jag kände inte alls så här förrän
Calle sa att "Nu har vi många jämna födesedagar att fira i år..."
-Jaha, vadåra?
-Tja, först fyller Joel 25, sen fyller ju du 25 och sen fyller ju farsan 55.
-Men vad är 25 för nåt att fira då, det är ju som vilken födelsedag som helst... Jag har aldrig fattat det där med att tokfira när folk fyller 25....
-Därför att det är jämnt.
-Tsss... Det enda som är jämnt med 25 är ju tvåan...
-För att det är halvvägs till 50.

Varför sa han så? Det var just den där sista meningen som tände ångesten....
Calle, varför sa du sååå!?