UrLottasSynvinkel

Jag känner mig helt tom. Empty. Tömd på allt. Jag är bara trött, jättetrött i kroppen och ännu tröttare i huvudet.
Man läser så mycket, tror att man kan inbilla sig hur det kan kännas. Tills man står där själv, och känner hur plätten man står på plötsligt försvinner. Maktlösheten tar över och man går av ren automatik, trots att man egentligen varken ser eller hör. Jag minns knappt någonting, det har gått så fort. Jag vill aldrig hamna där igen, jag vill aldrig känna så igen. Jag gör vad som helst, jag sätter mitt liv som pant, bara det aldrig händer igen.
Jag önskar inte ens se min värsta fiende uppleva en sådan här dag.