UrLottasSynvinkel

...det är en man med hatthumör...

Igår när jag gick på bussen till jobbet så ramlade jag nästan baklänges när dörren öppnades. Där, i chaufförssätet satt en busschaufför -så klart- En manlig sådan, iklädd hela uniformskittet. Inklusive "lokförarmössan". Så jävla coolt!
Det var banne mig annat än den där Babyface som kör som en stollig dåre, hafsigt klädd med en urful privat keps på ballonghuvudet, solbrillor á la 90-tal, mobilens headset fastklistrat i öronen och en käft som smattrar värre än smällarna på nyår.
Jag kunde liksom inte riktigt hålla mig för skratt, det var så jävla coolt. Så jäkla roligt! Och så satt han så där rak i ryggen hela tiden och såg verkligen gammaldags ut. Jag, som tillbringat de senaste två veckornas bussresor med att läsa Mig äger ingen av Åsa Linderborg, kunde inte koncentrera mig på boken...  Jag blev nog chockad :-D


(Jag sökte runt efter någon bild på mössa, men hittade inget... Bah!)

Igår var en heldag, minst sagt...

Dagen började med att jag åkte ner till salongen för att fixa håret. Det blev slingor. Koppriga, guldbruna varvat med min favorit - blekning!

Senare blev det dags för årets första grillning. Det var inte alls dumt :-)
Premiärer hela dagen!

Alltså, ibland skrattar jag nästan ihjäl mig. Mina barn är så sjukt roliga!
Bara dagens frukost var något av det märkligaste och sjukroligaste jag vart med om...

Här är Vidars frukost: Vaniljfil, inget konstigt. Apelsinjuice, inget konstigt. En halv tekaka med smör och leverpastej, inget konstigt - om det inte vdore för att han ville ha kaviar-kluttar på leverpastejen!
-Är du säker på det Vidar??
Han nickade instämmande, jag kluttade ut lite kaviar och trodde att han skulle slänga mackan, men inte. han tuggade i sig den för glatta livet och bad om en till... Så jäkla roligt! :-D

Jag visade Calle mitt blogginlägg med videon från Galenskaparna & After Shave - Hos frisören. Jag skrattade så tårarna rann. Jag var tvungen att ta av mig glasögonen och torka tårarna! Calle rörde inte en min.... Han är uppvuxen med Kurtan. Det förklarar det mesta.. Eller hur? :-D Han förstår inte alls Galenskaparna & After Shave. Han är- som han själv sa- världens sämsta Trollhättebo. Alla förstår varför va? ;-)
Sen tittade vi på ett avsnitt med Johan Rehborg. Nej, jag förstod inte det roliga.
Calle skrattade - jag rörde inte en min.

Leylia har slutat kalla mig för "Pappa". Idag har hon inte sagt annat än "Mamma... Mamma? MAMMA! Mamma, mamma, mamma, maaaamma!" Det låter så härligt! Det började när jag hämtade sötnosarna på dagsi, då sprang hon ut i kapprummet för att visa vart hennes grejer fanns och det lät ungefär så här :"Mamma.. Mamma, mamma, mamma! TITTAAA!" "Åh vad roligt att du säger mamma till mig, Leylia!" Det hör nämligen inte till vanligheterna, som sagt - alla brukar få heta "Pappa" :-D

-Du är det snyggaste som någonsin gått i ett par skor.
Precis så sa jag till Calle, apropå absolut ingenting... Vilket så klart ledde oss in på en diskussion..
-Det finns ju hur många som helst som du tycker är snyggare än mig.. (C)
-Som vem? (jag)
-Johnny Depp. (C)
-Ingen är snyggare än Johnny Depp i Pirates. Men du är fucking close.... (jag)
-Där ser du, jag är inte det snyggaste som någonsin gått i ett par skor..(C)
-Men damn it, jämför med vanliga dödliga istället... Det måste ju finnas någon som du tycker är snyggare än mig? Typ Kate Beckinsale (jag råkar veta att hon är hot, hot, hot i hans ögon...)
-Nu kommer jag inte ens på vem hon är.. (C)
-Van Helsing...
-Jajaja... (C)
-Det måste ju finnas någon...
-Alltså, när det gäller såna personer så kan jag bara gå på utseende, och du vet ju att jag inte är sån... (C)
-Jag tänker fråga igen -  om du inte tog mig för mitt utseende, vad sjutton tog du mig för då??
-Okej, det finns en... (C)
-Vem? (äntligen blev det riktigt spännande ;-) )
-En som jag "varit kär i" sedan första gången jag såg henne... (C)

-Men vem?? (Jag hade väntat mig nåt i stil med Carmen Electra, någon som man inte kan mäta sig med...

-Maria Bonnevie.
-Maria Bonnevie?!?
-Ja...
-En sketen Svensson!?


Det där var väl inget att "jämföras" med... ge mig en utmaning damn it!

En hockeydiskussion mellan mig och Calle alldeles nyss....

-Vad roligt det ska bli när vi sitter tre här i soffan i Frölunda-tröjor. (Calle)
-Vilka tre? (Jag)
-Jag, Vidar och Leylia...
-Får inte jag vara med?
-Du är ju inte intresserad ;-)
-Jag kan väl vara jätteintresserad!
-Man måste vara intresserad när det går dåligt också...
-Jaja, men jag kan väl sitta här i soffan med matchtröja och så kan jag jubla när det går bra och så kan jag sucka när det går dåligt?
-Vad bra då kan du ju vara med nu när det drar igång nu då ;-)
-Jag måste ladda och förbereda mig så jag väntar nog tills nästa år...
-Hahahah! No shit....

Läste på text-TV nyss om en kvinna i Linköping som misstänks för att ha mördats sin knappt tvåårige son. Det är ju helt vansinnigt! Man tror ju att media bara hittar på såna här historier för att sälja lösnummer.... I min värld finns inte sånt här, that's it!
Jag kan ju dessutom, när jag läser sån här skit, relatera till mina egna barn. Sonen var knappt två år, han kan alltså ha varit som Leylia. Min sötstrumpa är knappt två år. Hon är en liten, liten människa. Fullständigt försvarslös om någon skulle försöka göra henne illa. Hon är så himla liten. Hon kommer iofs alltid vara liten i mina ögon, precis som Vidar som fortfarande har sparkbyxor på sig - i mina ögon.
Hur.... HUR kan man ge sig på ett försvarslöst barn!? Hur kan man ens tänka tanken? Hur kan alla spärrar släppa så i huvudet att man inte ens kan lämna ett litet, litet barn ifred?! Vad kan den här stackars lille pojken ha gjort för fel? En sån liten människa kan inte göra fel! Man vill ju bara ge den vuxna personen en fan slägga i huvudet! Hur kan man ens överväga att ta ett litet, litet barns liv framför sitt eget? Hon kunde dödat sig själv istället.. Jag tycker faktiskt det. OM det nu är sant.
I may be wrong. Mamman kan vara oskyldig. Mamman kan ha tusen och en bortförklaringar. Föräldrarna kanske ligger i en uppslitande tvist, som gör att pappan hittar på de mest vansinniga historier om en person han förmodligen har älskat, på ett eller annat sätt. Man kan ju aldrig riktigt veta. Eller hur?
Men det faktum att en knappt tvåårig pojk är död, med sin mamma som misstänkt, kvarstår. En liten, liten kille med hela livet framför sig. Han kanske hade blivit en bättre människa än sina närmaste? Om han bara fått chansen....

Jag hämtade kidsen på dagis vid 13:30, som alltid på fredagar. När jag väl kom dit så var det nästintill knäpptyst på Vidars avdelning. Jag hämtar alltid Vidars först, eftersom Leylia sällan har vaknat när det är dags att bli hämtad. Vidar satt och gjorde pärlhalsband och reagerade inte ens på att jag kom in i rummet så jag gick över till Leylias avd. så länge. Hon satt och sov i knät på en i personalen. Hon piggade på sig snabbt och sprang över till Vidar. Där fick hon inte vara i fred en sekund! alla småtjejer skulle klappa, pilla, krama, pussa och hålla i handen varpå Leylia blev vansinnig, hon var ju helt nyvaken. Trots att jag upprepade gånger bad tjejerna att låta henne vakna till först så var det ingen som lyssnade.
-"Åh, hon är så söt!"
-"Jag vill ta med henne hem!"
-"Leylia!"
-"Leylia!"
-"Leylia!"
-"Titta Leylia..."
-"Här Leylia..."
-"Leylia!"
-"Leylia!"
-"Varför gråter hon?" För att hon inte får vara i fred, tänkte jag.... Men svarade bara att hon inte har vaknat till riktigt än.
Inte ens när jag lyfte upp henne och bar henne på armen fick hon vara i fred, jag kunde inte ta ett steg utan att råka "trampa på" eller snubbla över över något barn...
Sen gick vi in till Vidar och sa att det var dags att gå hem. Då började alla ungar prata i kör:
-"Vidar, du ska gå hem nu..."
-"Vidar, din storasyster är här"
-"Det är inte hans storasyster, det är hans lillasyster..."
-"Vidar, du ska gå hem nu..." Varpå Vidar genast svarade med ett "Nej!" Han ville inte alls gå hem, han ville pärla färdigt. Han tyckte bara att jag kom och störde och förstörde alltihop genom att säga att det var dags att gå hem.
Då gick en tjej som går på hans avd. fram till honom, la armen runt honom, pussade honom på kinden och sa "Vidar, du ska gå hem nu..." Guud vad gulligt! jag trodde jag dog! :-D
Jag och Leylia gick ut i kapprummet och så började jag klä på henne, medans tio ungar skulle titta på och i hennes ryggsäck,, prova hennes mössa, jacka, skor, you name it.... Samtidigt talade dom om att "Jag kan hoppa ända härifrån! Vill du seeee?" Samtidigt skrek Leylia i protest mot alla ungar som stod uppe på henne i princip. Stackars töd, tänkte jag...
-Ni får låta henne vara i fred nu... Låt du hennes väska stå där.... Låt du hennes väska vara stängd....
Jag kände mig som världens tjatkärring, samtidigt skulle jag vara trevlig och snäll. Jag hade lust att bara skrika rakt ut att "GÅ HÄRIFRÅN OCH LÅT LEYLIA VARA I FRED!!!" Jag var lugn. Hela tiden. Jävlar vilket tålamod jag har byggt upp de senaste 3,5 åren! :-D
Samtidigt som jag höll på att klä på Leylia, svara på tusen frågor, titta på tio ungar som skulle hoppa högst och samtidigt som jag försökte få barnen att sluta pilla på Leylia och alla hennes saker så hörde jag hur Vidar började tokgrina. Jag trodde han hade ramlat eller klämt sig, men när jag kom in i "pärlrummet" så började alla ungar ge sina förklaringar till varför Vidar var ledsen... Vidar ville absolut inte sluta pärla, han ville inte följa med hem, han var inte med på noterna alls. Till slut tog han med pärlorna och snöret och gick mot kapprummet.
-"Vidar, man får faktiskt inte ta med sig pärlorna ut därifrån..."
-"Vidar, man får inte ta med sig pärlorna hem..."
-"Vidar, man får bara ha pärlorna där inne..."
Jag höll på att bryta ihop! Till slut kom L med en liten påse och sa till Vidar att han kunde få ta med sig pärlorna hem, vi knöt ihop påsen och så fick han stoppa ner den i jackfickan. Då var det bra.
Nu var det dags att få på Vidar ytterkläderna.... Den där svansen med barn som jag haft efter mig sen jag kom dit, 30 minuter tidigare, började tala om för mig vart Vidars saker var...Alla pratade i kör... Eller rättare sagt i eko! Jag var galet trött i huvudet när vi gick därifrån....
Vi gick hem på typ två minuter och sen satt vi i köket och ritade och pärlade i nån timme. Nu tittar barnen på Vidars favoritfilm - Rorri, räserbilen. Snart kommer Calle hem och ikväll är det Tacos och Let's Dance som gäller :-) Och förresten, det där med Laila Bagge och Niclas Wahlgren, vad är det? Ett PR-trick? Vad hemsk jag är som säger så, men jag är säkert inte den enda som tänkt tanken....