Rätt eller fel?
Jag har fastnat i forumträsket... Jag lägger mig i och vädrar mer än gärna min åsikt!
Men så jag fick ett mail med en varning som gör att jag inte längre kan vara anonym, och därmed lägger jag mig inte heller i allt. Jag vet nu att man inte får skriva vad som helst, därför passar jag mig för vilka trådar jag går in och läser. Vilket iofs är bra, eftersom jag kräks på folk som gömmer sig bakom en skräm och skriver puckade inlägg och fula ord, men som bara kan göra det bakom en signatur som heter "Anonym". Been there, done that. Fegt. Ja, jag tycker det. Att jag själv gömt mig bakom just den signaturen är precis lika fegt och fånigt som när någon annan gör det. Men det är väldigt enkelt. Man skriver lite mer, och tar lätt i lite extra... Jag gjorde övertramp i känsliga rummet, vilket jag inte ens visste att inlägget hörde hemma i. Jag tycker dock fortfarande att jag hade rätt. Inlägget handlade om rökning. Det var skrivet av en tjej som avslöjade två saker i samma inlägg, på bara tre-fyra rader, nämligen att hon var gravid och att hon röker, och att hon inte tänker sluta "för fem öre". Precis så skrev hon. Jävla idiot, tänker säkert fler än jag. Fast jag tänkte det inte bara, jag skrev det också. Jag kallade henne dum i huvudet, precis som många andra gjort före mig. Därav att jag inte visste att jag befann mig i känsliga rummet...
Jag tycker fortfarande att hon får skylla sig själv när hon skriver så jävla dumt. Hon bad om det. Och jag skrev även att jag verkligen hoppades att hon skrev det här inlägget enbart för att provocera, och att inte ett skit av det var sant. Jag kallade henne även för egoist. Det tycker jag än. Många kallade henne omogen och tyckte att hon inte skulle skaffa några barn förrän hon "växt upp". Jag håller med, men jag skrev det inte. Däremot skrev jag att hoppas att hon inte kommer och gnäller om det en dag skulle uppstå något med barnet. Det var kanske där jag gick över gränsen? Vad vet jag... Jag tycker bara att jag hade rätt. Och jag tycker också att om man skriver så jävla puckat så får man faktiskt tåla svaren. Ger man sig in i leken, får man leken tåla. Dock vet jag ju givetvis inte om det var hon eller någon annan som anmälde mitt inlägg... Och det kvittar faktiskt.
Det är bara att hoppas att hon vaknar, gärna sooner than later...
Jag tycker fortfarande att hon får skylla sig själv när hon skriver så jävla dumt. Hon bad om det. Och jag skrev även att jag verkligen hoppades att hon skrev det här inlägget enbart för att provocera, och att inte ett skit av det var sant. Jag kallade henne även för egoist. Det tycker jag än. Många kallade henne omogen och tyckte att hon inte skulle skaffa några barn förrän hon "växt upp". Jag håller med, men jag skrev det inte. Däremot skrev jag att hoppas att hon inte kommer och gnäller om det en dag skulle uppstå något med barnet. Det var kanske där jag gick över gränsen? Vad vet jag... Jag tycker bara att jag hade rätt. Och jag tycker också att om man skriver så jävla puckat så får man faktiskt tåla svaren. Ger man sig in i leken, får man leken tåla. Dock vet jag ju givetvis inte om det var hon eller någon annan som anmälde mitt inlägg... Och det kvittar faktiskt.
Det är bara att hoppas att hon vaknar, gärna sooner than later...
Vissa ämnen är extra känsliga för mig. Jag tycker det är jätteviktigt att var och en ska få tycka själv, man ska få ha en egen åsikt och att det ska vara okej! Man behöver inte tycka samma om allt. Men man måste kunna ta att någon annan har en annan åsikt än en själv. Precis som att jag vill bli bemött med respekt när jag säger vad jag tycker så måste jag ju givetvis respektera, men man måste inte alltid acceptera, andras åsikter. Jag har väldigt svårt att ta att andra ska få vädra åsikter hit och dit, men inte kunna lyssna själva, och bara nonchalera, förlöjliga, håna och vifta bort vad andra tycker. Då blir jag rent förbannad, och tycker att man ska hålla käften tills man vet vad ordet respekt betyder. Man kan inte kräva något som man själv inte kan ge tillbaka. Inte ett dugg konstigt, tycker jag.
Well, åter till kvällens diskussion... Rubriken lyder: Rätt eller fel att predika om homosexualitet på förskola?
Well, åter till kvällens diskussion... Rubriken lyder: Rätt eller fel att predika om homosexualitet på förskola?
Citat t.s (TrådStartare): "Nu vet jag att jag kommer att bli totalsågad, frågad om jag inte står för mina
åsikter o.s.v. men det är något jag får ta!
Det har varit massa tjafs om detta med diskriminering, lika-behandling etc. Men jag tycker att det är fel att säga till förskolebarn att det är helt ok om man som pojke gillar en annan pojke och viseversa med flickor. Jag vägrar att min son ska få höra på dagis att det är "ok" om han blir kär i en annan pojke, varför uppmuntra? Är inte de barnen för små för att ens veta vad kärlek är? Även mellan pojke-flicka. Det är ju knappast så att de som i dagens samhälle är homosexuella fick uppmuntran på dagis, men de blev homosexuella ändå! Kan det inte få vara så i fortsättning också? Varför vill mänskligheten.. liksom.. pusha barnen till att bli det?
Ja, alla är lika mycket värda. Jag har inget emot homosexuella, för de som idag är homosexuella är iallafall homosexuella för att de faktiskt är det. Inte för att någon har intalat dom att det är rätt.
Ingen som håller med? Och om du inte håller med (istället för att hacka) försök få mig att förstå..
För jag vill verkligen förstå!"åsikter o.s.v. men det är något jag får ta!
Det har varit massa tjafs om detta med diskriminering, lika-behandling etc. Men jag tycker att det är fel att säga till förskolebarn att det är helt ok om man som pojke gillar en annan pojke och viseversa med flickor. Jag vägrar att min son ska få höra på dagis att det är "ok" om han blir kär i en annan pojke, varför uppmuntra? Är inte de barnen för små för att ens veta vad kärlek är? Även mellan pojke-flicka. Det är ju knappast så att de som i dagens samhälle är homosexuella fick uppmuntran på dagis, men de blev homosexuella ändå! Kan det inte få vara så i fortsättning också? Varför vill mänskligheten.. liksom.. pusha barnen till att bli det?
Ja, alla är lika mycket värda. Jag har inget emot homosexuella, för de som idag är homosexuella är iallafall homosexuella för att de faktiskt är det. Inte för att någon har intalat dom att det är rätt.
Ingen som håller med? Och om du inte håller med (istället för att hacka) försök få mig att förstå..
Hon går ju, absolut sist, in och är en aning openminded. Too late for me, jag har redan sågat henne.. (Ja, det var ju det här med att respektera andras åsikter ;P )
Varpå det följer några andra kommentarer:
Citat: "Har bara läst ts.
Min dotter skulle byta förskolan om det förekom snack om homo. Vad är det för propaganda? Ni vuxna får vara det men min dotter ska inte vara lesbisk bara för att samhället uppmuntrar. Jag vill ha barnbarn. Ingen "normal" människa önskar det till sina barn. När ska Sverige vakna upp. Det börjar bli för perverst.
De flesta vågar nog inte erkänna men ingen normal människa önskar det till sina barn."
Ett citat till (ett svar på det förra citatet): (T.o.m tusen gånger bättre än mitt inlägg som kommer lite längre ner...) "Om din dotter ärver dina värderingar så jo, då ser jag mycket hellre att min son kommer hem med en pojkvän än med din dotter."
Mitt inlägg: "Men tror du verkligen att man blir homosexuell för att någon i ens omgivning pratar om ämnet? Tror du att man kan pusha någon att bli homosexuell?
Det handlar nog snarare om att få barnen att acceptera skillnaderna, att alla är olika, och att inget är fel. Det är, som med mycket annat, vi vuxna som begränsar barnen pga våra egna inskränkta idéer och våra egna åsikter om vad som är "rätt och fel".
Vad skulle du säga om din son kom hem en dag och berättade att han har blivit kär i en annan kille? Skulle du skylla det på dagiset han gick på för 15 år sedan? Skulle du säga att det var dagisets fel, för att de tog upp ett viktigt ämne? Skulle du älska honom mindre?
Barn behöver få bilda sig sina egna åsikter, utan att låsas av oss vuxna. Min personliga åsikt är att homosexuella är precis som heterosexuella. Skillnaden är att de inte får det bästa ur två världar på samma sätt, de får däremot det bästa ur samma värld.
Kärlek är kärlek, oavsett om det är kille-kille, eller tjej-tjej. Kärlek har inget kön. Kärlek har ingen ålder.
Det handlar nog snarare om att få barnen att acceptera skillnaderna, att alla är olika, och att inget är fel. Det är, som med mycket annat, vi vuxna som begränsar barnen pga våra egna inskränkta idéer och våra egna åsikter om vad som är "rätt och fel".
Vad skulle du säga om din son kom hem en dag och berättade att han har blivit kär i en annan kille? Skulle du skylla det på dagiset han gick på för 15 år sedan? Skulle du säga att det var dagisets fel, för att de tog upp ett viktigt ämne? Skulle du älska honom mindre?
Barn behöver få bilda sig sina egna åsikter, utan att låsas av oss vuxna. Min personliga åsikt är att homosexuella är precis som heterosexuella. Skillnaden är att de inte får det bästa ur två världar på samma sätt, de får däremot det bästa ur samma värld.
Kärlek är kärlek, oavsett om det är kille-kille, eller tjej-tjej. Kärlek har inget kön. Kärlek har ingen ålder.
Jag hamnar många gånger i såna här diskussioner, för att jag blir tokig på trångsynthet, för att jag engagerar mig - kanske för mycket ibland. Jag har en person i min allra närmsta krets som kallar homosexuella för "felprogrammerade". Jag går igång VARJE gång. Jag blir skogstokig! För det är så typiskt inskränkt och avskärmat så jag blir helt tokig! Precis som att heterosexuella tycker att homosexuella är "felprogrammerade" så tycker säkerligen många homosexuella detsamma om oss som följer stereotypen och inte vågar gå utanför lådan.
Är det inte så att vi snarare pushar våra barn till att inte våga utforska, att inte våga känna efter, ge sig hän, göra det som känns rätt, följa hjärtat om man tror att man är homosexuell, eller bisexuell för den delen? Vad är det som är så farligt? Det viktigaste är väl ändå att älska och bli älskad tillbaka - för den man är, inte för den omgivningen vill att man ska vara?!
Jag kommer tala om för mina barn, den dagen frågan kommer upp, att inget är fel, men att det enda som är rätt är vad hjärtat säger..."
Jag ska faktiskt fråga på barnens förskola imorgon hur de gör, om de tar upp ämnet, och i så fall hur och vad de säger... Jag vill inte ha inskränkta ungar fullproppade med fördomar som de fått inpräntat av oss livrädda vuxna, oavsett om det gäller homosexualitet eller något annat!
Är det inte så att vi snarare pushar våra barn till att inte våga utforska, att inte våga känna efter, ge sig hän, göra det som känns rätt, följa hjärtat om man tror att man är homosexuell, eller bisexuell för den delen? Vad är det som är så farligt? Det viktigaste är väl ändå att älska och bli älskad tillbaka - för den man är, inte för den omgivningen vill att man ska vara?!
Jag kommer tala om för mina barn, den dagen frågan kommer upp, att inget är fel, men att det enda som är rätt är vad hjärtat säger..."
Jag ska faktiskt fråga på barnens förskola imorgon hur de gör, om de tar upp ämnet, och i så fall hur och vad de säger... Jag vill inte ha inskränkta ungar fullproppade med fördomar som de fått inpräntat av oss livrädda vuxna, oavsett om det gäller homosexualitet eller något annat!
Och jag vet att det finns några i min närhet som inte håller med mig, vilket jag givetvis respekterar. Framför gärna hållbara argument i en diskussion och förklara för mig varför det är så "fel".
Personligen vill jag inte att någon ska titta snett på mig för att jag är heterosexuell, eller för att jag inte är mer än 1,60m lång, eller för att jag väger lite mer än vad man "ska" till min längd, eller för att jag har blå ögon istället för bruna, eller för att jag älskar levergryta, eller för att jag helst kör Saab eller Volvo (för envisas du med att köra en Saab trots krisen, då måste du väl ändå vara "felprogrammerad"?), eller för att jag färgar över min typiskt skandinaviska skräp-hårfärg, eller för att jag alldeles för lätt går in och tar över och bossar, eller för att jag gärna hörs och syns mest... Och vill man själv bli bemött på det här sättet, för den man är, så får man faktiskt se till att bemöta alla andra likadant.
Jag är inte konstigare än någon annan. Det är inte homosexuella heller.
Kärlek är kärlek, oavsett vad du heter, hur du ser ut, vad du har mellan benen, vilken nationalitet du har, hur gammal eller ung du är, eller hur du är.
Personligen vill jag inte att någon ska titta snett på mig för att jag är heterosexuell, eller för att jag inte är mer än 1,60m lång, eller för att jag väger lite mer än vad man "ska" till min längd, eller för att jag har blå ögon istället för bruna, eller för att jag älskar levergryta, eller för att jag helst kör Saab eller Volvo (för envisas du med att köra en Saab trots krisen, då måste du väl ändå vara "felprogrammerad"?), eller för att jag färgar över min typiskt skandinaviska skräp-hårfärg, eller för att jag alldeles för lätt går in och tar över och bossar, eller för att jag gärna hörs och syns mest... Och vill man själv bli bemött på det här sättet, för den man är, så får man faktiskt se till att bemöta alla andra likadant.
Jag är inte konstigare än någon annan. Det är inte homosexuella heller.
Kärlek är kärlek, oavsett vad du heter, hur du ser ut, vad du har mellan benen, vilken nationalitet du har, hur gammal eller ung du är, eller hur du är.
Kommentarer
Trackback
